Inventering och överblick av fält kopplade till ett forskningsprogram om socioterapi. Dessa är klinisk sociologi, sociologiskt/kritiskt socialt arbete, hälsa och medicinsk sociologi, mad studies/kritisk psykiatri, psykosocial teori, social psykiatri och social medicin, sociologisk/relationell specialpedagogik och kritisk/radikal psykologi. Den här inventering avslutas med en översikt över den sociologiska analysen som gjorts av psykologi som fält och olika former av terapi inom psykoterapi och psykiatri. Det avslutas med slutsatsen att det finns massor av forskning som skulle kunna kanaliseras i ett forskningsprogram runt socioterapi. Den forskningen som gjorts nyligen på socioterapi är i princip ingenting. Klinisk sociologi befinner sig helt klart i en forskningsvinter. De andra fälten är fokuserade mest på att förstå utan att applicera den förståelsen praktiskt. Kritiska psykologer har forskat för att lägga en grund för att ha en annan terapeutisk praktik som tar in det sociala och politiska men här saknas forskning om hur detta i praktiken ska utföras på sätt som får störst utfall för klienten. Sociologer har menar jag koncentrerat sig för mycket på att förstå och analysera praktiker som är skadliga på olika sätt utan att tydligt forska på ett alternativ. Detta har gjort att sociologer på ett sätt förtingligar den psykiatriska hegemonin (Cohen, 2016) och psykologiska medvetandet (Rose, 1999, 2019) som det primära, som sociologer kritiserat utan att skapa förutsättningar för ett alternativ medvetande grundat i sociologi. Det underkänner i sin tur potentialen i den sociologiska medvetande/fantasin som sociologer ser som något värdefullt. Sociologisk fantasi/medvetande/tänkande (Mills 1956, Berger, 1960, Collins, 2013) är bra, men det är inte tillräckligt bra för att kunna ersätta det psykologiska medvetandet blir det omedvetna förhållningssättet som gör att det kan reproduceras utan tydlig konkurrens. Forskning om psykiatri och psykologins roll i samhället blir svagare på grund av alternativ inte forskas på tillräckligt. Sociologier är tvingade att i så fall utgå från kulturer som inte har blivit påverkade lika mycket av den psykoterapeutiska diskursen och praktiker runt det.
Integrativ socioanalys. Inom klinisk sociologi har några förslag på en socioanalys lagts fram. Sociologiska diagnoser argumenteras för som hjälpsamt konstrukt som dock ska ses mer heuristiskt än som är fallet med psykiatriska diagnoser. Socioterapeuter behöver ha fokus på den effekt som diagnosen har på grund av att de är ”interaktiva kategorier” (Hacking, 1999) som påverkar människors tankar och handlingar. Efter detta följer ett förslag på en socioanalys med delarna: 1. Diskursanalys - diskurser, 2. struktur/habitusanalys – strukturer, habitus, 3. Interaktionsanalys – praktiker, subjektifieringar, interaktioner, 4. Intersektionsanalys – ex klass, genus, etnicitet, funktion, 5. Aktantanalys eller teknosocioanalys – objekt som aktanter, 6. Socio-bio-analys – biologiska i möte med sociala, 7. Socio-dynamiskanalys – undermedvetna (Turner, 2006), 8 Emotionssociologisk analys, 9. Moralsociologisk analys, 10 Omsorgsanalys (Tronto, 1993), 11. Balansanalys (Berglund, 2026). Dessa 11 delar är förstås en väldigt omfattande analys där den kliniska blicken (Foucault) kan växa enormt och krympa klienten, helt genomskådad. Socioterapeuten använder de olika delarna efter vad det som är mest relevant att börja med, och är möjligt att banta ner efter syfte. Målet med denna socioanalys är att ge en heltäckande bild så att terapeuten och klienten ser hur massor av olika faktorer förstärker varandra för att skapa den sociala situation som klienten befinner sig i sitt liv. Detta följs av förslag på olika sociologiska diagnoser. Ska socioterapeuten jobba med diagnoser? Hur bör diagnoser utformas och på vilka grunder? Vad bör man använda för begrepp? Är det möjligt att bygga en ny begreppsapparat med sociologisk grund? Skulle de ha fördelar som att till exempel minska negativa effekter av medikalisering och terapeutisering, som är mindre alienerande, subjektifierande som en patient och mindre esoteriska (Rose, 2019)?
En större katalogisering av olika sociologiska diagnoser i ett samlat ramverk. Lindblom (2023) redogör för några av de viktigaste sociologiska diagnoserna. Aristotelisk balansteori (Berglund, 2026) används som grund för att systematisera den mångfalden av diagnoser med olika nyanser i sammanhållet ramverk som föreslagits inom sociologi. Denna långa lista av sociologiska diagnoser skulle lätt leda till en enorm överdiagnosticering, men syftet är att synliggöra att normaliteten är genomsyrat av olika tillstånd som blockerar sökande och görandet av det goda livet (Savage, 2021). Detta är inget kontroversiellt inom det sociologiska fältet där normaliteten ofta problematiseras, som bör leda till slutsatsen att snarare än generell överdiagnosticering av dagens samtidsmänniska är den snarare gravt underdiagnosticerad.
Aristotelisk balansteori (ABT) använd i terapeutisk kontext för sociala konfigurationer på mikronivå och individen. Berglund (2026) introducerade ABT som en ny stor teori. I denna studie används ABT för att systematisera sociologiska diagnoser, men också för att visa hur ABT kan användas för att bidra till den sociologiska litteraturen som sociologiserar olika psykiatriska diagnoser. Med ABT som grund följer att sociologiska diagnoser som bäst betraktas som obalanser i olika balansdimensioner, som individen kan hamna i sitt försök till strävande, görande och sökande efter det goda livet i mötet med den sociala världen (Berglund, 2026).
Socioaskes och sociofarmaka. I avsnittet om socioaskes och sociofarmaka ges en översikt på olika övningar som finns inom klinisk sociologi och kritiskt socialt arbete för att sedan ge förslag på nya övningar med stöd av ABT som ramverk. Det som föreslås är begreppen socioaskes (grekiskans askes) och sociofarmaka (grekiskans farmakon) för det sociala som något som kan praktiseras och övas med terapeutiska effekter. Tidigare forskning har gjorts på några olika övningar men väldigt lite finns utforskat. Några områden som behöver utforskas mer är dessutom terapeutens roll där det mest finns forskning inom psykoterapi och inom klinisk sociologi allmänna tankar om hur socioterapeuten bör vara. Några skisser till socio-övningar är sociologisk livskompass med inspiration från livskompass inom ACT, sociologisk moralträning, applicering av sociologiska tumregler, sociologiskt journalskrivande, sociologisk emotionsträning, övningar av nya tankekedjor, narrativ och diskurser, själv-socialiseringstekniker och övningar för att bygga sociologisk fantasi. Slutligen kommer olika beteendeexperiment eller handlingsexperiment. Handlingsexperiment är en praktik som bland andra stoiker förespråkade. Syftet med dessa handlingsexperiment är att dessa ska skapa nya socialiteter som ska skapa förändringar i tankekedjor med stöd från terapeuten.
Socioedukation (lära ut om sociologi) som en del av socioterapeutisk praktik föreslås som en viktig del. Detta öppnar upp för en sociologisk självhjälp som andra forskare redan pekat på finns behov av (Mcgee, 2005, Paulsen, 2020). Dock är det inte ”självhjälp” utan det är en hjälp som är inbäddad i det sociala med sociologiskt medvetande. Den effektivaste självhjälpen är oftast att ta hjälp av det sociala. Socialhjälp antar inte att människan är utan agens, men att den är begränsad, varierad och distribuerad.
Sociologiska och sociala tumregler föreslås som neologismer för att stödja byggande av sociologisk klokskap. Flyvbjerg (2001) argumenterar övertygande för vikten av sociologi som resten av samhällsvetenskaperna bör bidra till att bygga fronesis eller praktisk klokskap. Sociologiska tumregler är ett förslag på hur insikter även om de bör ses som heuristiska kan ligga som grund för att socioedukation som bygger klokskap. Detta kontrasteras med sociala tumregler som begrepp för att fånga hur vissa tankekedjor som är inbäddade i det sociala fungerar som genvägar som förenklar en social verklighet. Tumregler ett begrepp som främst analyserats inom kognitiv psykologi och minimalt inom kognitiv sociologi.
Sociologisering av antika filosofier som stoicism. Jag skissar hur en sociologisering av stoicism kan se ut som plockar fram de tankar om vikten av sociala och medborgarskap som försvunnit i psykologiseringen av stoicism genom KBT som Albert Ellis formulerade den.
Sammanfattningsvis är det följande som försöker förlänga tidigare forskning:
Bidrar med ett nytt sätt att motivera sociologiskt grundad terapi, främst utifrån varför sociologer inte velat befatta sig med dessa frågor mer.
Fokus läggs på att skapa en socioterapi som främst är grundad i sociologiskt tänkande frånkopplat andra vetenskapliga fält för att skapa en tydlig distinktion. Socioterapi kan ses som ett komplement till Lindbloms ”socialpsykologiska psykiatri” (2023), socialpsykiatri (Rose, 2019) och kritisk socialt arbete (Webb, 2019, Payne, 2015). Det är samtidigt ett argument för socioterapi som ett eget tydligt differentierat fält, för att exempelvis minska risken att bli koloniserad av socialt arbete, medicin eller psykiatri som fält.
Föreslår något mer konkret än tidigare och med fler detaljer hur en integrerad socioanalys skulle kunna formaliseras. Här tas olika perspektiv och ansatser inom sociologi in, samt med ABT som stöd eller sätt att samla dessa olika ansatser.
Ett försök till en heltäckande katalog över sociologiska diagnoser utifrån ABT, som tillsammans med socioanalys blir ett sätt för att skapa djupare och mer kontextualiserade formuleringar (Rose, 2019, Lindblom, 2023, 202).
Gör en inventering av klinisk sociologi och närliggande fält för att synliggöra vad som har gjorts och vad som därför kan utvecklas.
Formulera socioedukation som en viktig del av socioterapi och hur den kan utföras utifrån exempelvis ABT. Detta inbegriper att sociologiska diagnoserna i sig är en del av socioedukationen som ska stödja formering av sociologisk ”fantasi”, ”medvetande” och ”blick” (Mills, 1956, Berger, 1959, Collins, 2013). ”Erfarandenära terminologi” (Lindblom, 2023, 205) ses som viktigt i terapeutiskt möte, men här görs en avvägning att något mer komplexa begrepp som kräver ett arbete kan vara av värde också, som är hämtade från sociologin, för att bygga sociologiskt medvetande.
Ger förslag på praktiska övningar och tumregler för att stödja förändringsarbete. Dessa övningar är både ”relationsbyggande praktiker” (Lindblom, 2023, 212) som gruppverksamheter, men även något individualiserade övningar som kan göras utan andra människor närvarande.
Använder ABT (Berglund, 2026) i en ny kontext som visar på dessa breda användbarhet.
Förlänger tanken om sociologisk självhjälp som är grundat i det sociala och en omsorg grundat i utblick i stället för inblick (Paulsen, 2020). Detta görs genom att ABT:s fokus på medborgarkampen och medborgarskap som balansakt föreslås som en central del av socioaskes och socioanalys.
Ramar in socioterapi som byggande av klokskap med exempelvis sociologiska tumregler.