I nuläget är socioterapi något som praktiseras på en väldigt liten skala spritt globalt i några länder. Klinisk sociologi är ett litet fält som tillsammans med sociologiskt eller ”kritiskt” socialt arbete har vissa socioterapeutiska drag. Praktiserad sociologi är ändå väldigt ovanligt. Den applicerade sociologin som finns är ofta inriktad på policy. Varför detta låga intresse hos sociologer att vara praktiskt orienterade bortom policy? Socioterapi är ett begrepp som få sociologer ens hört talas om, som inte heller har ett forskningsprogram runt sig. Detta är symptomatisk kring sociologins anti-interventionism förutom policy (Wan & Wan, 2020) samtidigt som flera klassiker inom sociologi som Addams, Dubois och senare viktiga sociologer som Zetterberg argumenterat för vikten av att vara en aktiv del av samhället. Sociologins roll i samhället har diskuterats utifrån vad den kan bidra med och hur dess forskning blir så meningsfull som möjligt (Weber, 1903, Alvesson, Gabriel, Paulsen, 2017). Till exempel har rörelseforskning haft drag av aktivism som även kallats för aktionsforskning (Touraine, 1995). Ett annat forskningsfält som dock knappt är levande med några få praktiserande är klinisk sociologi som inkluderar forskning om socioterapi (Freedman, 1989). Två små tidskrifter (Clinical Sociology Review och Sociological Practise) som lades ned på 1990-talet och några få artiklar som publiceras pekar på att socioterapi befinner sig i en forskningsvinter. Några få handböcker i klinisk sociologi finns också. Desto livligare är forskning om psykoterapi som fenomen inom sociologi (Illouz 2008, Furedi, 2004).
Är det ett värdefullt projekt att skapa ett forskningsprogram runt socioterapi? Man skulle bygga vidare på det arbetet som gjorts av flera olika sociologer. Jämförelse med psykoterapi som fält med hundratals terapiformer så är denna forskning troligen en bråkdel av vad den skulle kunna vara i omfattning. Här nedan följer olika argument som kan riktas mot att ett återuppväckt forskningsprogram:
Kritiker kan föreslå att terapi i sig är en praktik som skapar negativa effekter i samhället som sociologi inte bör förstärka. Psykoterapi specifikt har dåliga effekter idag men det visar på faror med all terapi, socioterapi kommer återskapa samma problem som finns med olika psykoterapier.
”Terapeutiseringen” av samhället i form av psykoterapins utbredning som en ideologi, praktik och diskurs har argumenterats leda till atomisering (Furedi, 2019, Illouz, 2008) , inåtblickande nivellering och understödja kulturell narcissism (Lasch, 2018), responsibilisering av subjektet som leder till ”psykologiska misslyckanden” där man skyller på sig själv för allt som är fel i livet (Illouz, 2008, Rose, 2019), överfokus på hälsa i form av ”wellnessyndrom” (Cederström & Spicer, 2015), subjektifiering som psykologisk varelse med olika ”psy-teknologier” (Rose, 1999, 2019), hindrande av kritiskt tänkande och medborgarskapande istället så privatiseras problem och kritiska tankar neutraliseras en psykiatrisk hegemonisk diskurs (Cabanas & Illouz, 2019, Cohen, 2016), ökad skörhet och riskaversion (Furedi, 2004, 2017, Illich, 1975), en instrumentialisering och avmoralisering av emotioner (Cabanas & Illouz, 2019), ett medel för dominans (Morall, 2008, 2018) och skapande av hopp om att allt i livet kan lösas som egentligen inte finns stöd för, en form av ”grym optimism” (Morall, 2018, Berlant, 2011). Med socioterapi skulle terapeutiseringen av samhället få ännu mer akademiskt stöd när även sociologin används för terapeutiska ändamål (Alvesson, 2019, 40).
Denna kritik av terapeutiseringens kan i sin tur kritiseras för att vara för svepande. Breda termer som ”terapeutiseringen” missar att kulturen i antropologisk bemärkelse har en ”läkande” och terapeutiska effekter på grund av det stödjer våra tankar med symbolsystem (Reiff, 2006, 56). Reiff menar att även social teori har haft terapeutiska effekter (2006, 56). De hårdaste kritikernas egna böcker skulle jag hävda har just dessa terapeutiska effekter för rädsla och kärlekssvårigheter eftersom man kan hantera sitt liv lite bättre efter att ha läst deras böcker om det omsätts i handlingar (Furedi, 2019, Illouz, 2013).
I stället för problem med en ”terapeutiseringen” står samhället inför problemet med olika former av felterapeutiseringar. Det terapeutiska är alltid en del av samhället (Reiff, 2006), hur och i vilken form den ska vara är värt att undersöka.
Att det är bättre att prata om felterapeutiseringar stärks också av det faktum att det är helt möjligt att se att de problem som finns inom psykoterapi inte är likadana beroende på vilken form av psykoterapi som praktiseras. Det arbete som gjorts i klinisk sociologi är också annorlunda än psykoterapi och det har inte kunnat visats att socioterapi behöver upprepa samma misstag. Illouz har varit kritisk mot hur psykologin genom terapi och självhjälpskulturen har lett till mer lidande, det har inte bara varit en ny form av subjektet som skapas (Illouz, 2008). En skapad skörhet genom ett fokus på inblick och narcissism tillsammans med olika diskurser om ansvar, trauma-creep, förhöjda förväntningar på ett gott liv (Ecclestone, 2012, Haslam, 2016). Alla dessa kritiska punkter som Illouz med flera har identifierat kan socioterapi lära sig av. Rose menar att psykologi har skapat ett psykologiskt subjekt som tänker på sig själv ur psykologiskt perspektiv och använder sig psy-teknologier för att hantera livets svårigheter, som blir blind för den sociala påverkan och får därför svårt att försöka lösa sina problem (Rose, 2019). Socioterapi har som mål att stödja ett sociologiskt medvetande och ha ett större fokus på sociala faktorer, som skulle öka chansen att terapin hade en positivare effekt.
Illich menar att experter och professioner skapar iatrogenics, andra ordningens oförutsedda negativa effekter av behandlingen (Illich, 1977). Alvesson menar att experter tar över livet genom ”teragogi” där allt där det terapeutiska blir inbyggd i olika sfärer och menar att detta underminerar och koloniserar livsvärlden som minskar folks förmåga att tänka själva, en form av ”stjälpsam hjälpsamhet” (Alvesson, 2019, 40). Socioterapeuter skulle bli ännu en profession som med sin kliniska blick (Foucault, 1973) försöker förbättra livet, men i stället kategoriserar, dömer, formar utifrån vad som är i deras intresse samt lätt inkorporeras i de rådande dominerande diskurserna som skulle göra socioterapi till ett verktyg för det. Jane Addams menade också att den kliniska rollen inte är behjälplig utan man ska vara där som medmänniska och medborgare (Trost & Levin, 2010). Den kliniska blicken kan vara objektifierande, distanserande och skapade av ojämlikhet (Foucault, 1973). Det subjektifierar klienten mer som patient än medborgare. Allt detta är viktigt att ta i beaktning men inte ett nödvändigt utfall. Socioterapi skulle innehålla socioedukation om just dessa fenomen för att bygga agens och stödja personen. Socioterapi menar jag alltså har en chans att inkorporera den kritik av terapi och professioner generellt. Ett sätt som kliniska sociologer redan gjort detta till viss del är att utgå från Carl Rogers humanistiska syn på terapeutens roll, som är en av en jämlik och coachande (Wan & Wan, 2020). Detta är en annan maktdynamik som är mer jämlik jämfört med psykoanalytikern eller psykiatrikern.
Om psykoterapi i sin vilja att hjälpa i stället har ökat kulturell narcissism, inåtblickande och ältande, responsibilisering och överindividualisering och en grym optimism finns det omvänt en risk för att socioterapi skulle överbetona det sociala och strukturer, som redan är en kritik sociologiskt baserat socialt arbete (Payne, 2015). I försöket att skapa ett sociologiskt medvetande i klienten finns det en risk att överbetona det sociala och underskatta agensen (Wrong, 1961) som kan leda till pessimism och fatalism i värsta fall. Det skulle också finnas risk för grym optimism i att man får lära sig om sociologi och till exempel olika socio-teknologier för att förbättra sitt liv. Man fylls av hopp och optimism, men man får eller kan inte få tillräckligt med stöd på grund av att det sociala som klienten är inbäddad inte kan påverkas tillräckligt av socioterapeuten. löser. Risker för skapande av både grym optimism och grym pessimism finns men detta kan hanteras på olika sätt, där en medvetenhet om dessa risker är ett första steg.
Antik praktisk filosofi är en form av terapi, med det tydligaste exemplet att Epikurus såg framför sig hur vänner skulle vara terapeuter för varandra och diskutera problem och lära sig om livet (Hadot, 2015). Praktisk filosofi var som en ”levnadskonst” (Hadot, 2015). När sociologer är snabba med att kritisera exempelvis KBT kritiserar man samtidigt en praktik som har stora likheter med och drar inspiration från vissa delar av stoicism och i förlängningen kynism (antik cynism) (Hadot, 2015). Terapi som praktik är väldigt likt de praktiker som finns inom religion: gå till kyrkan för bekännelser, använda sig av mantran som internaliseras genom böner etc.
Terapi kommer från grekiskans therapia som betyder service, behandling, betjäning, vård, botande eller tillsyn. Reiffs argument om att samhället och kulturen inklusive social teori alltid har någon form av terapeutiska effekter blir tydligare. Vi kan se hur social teori är en service, kan vara botande och är speciellt en tillsyn (där teorin har potentialen öka klarhet i vårt betraktande av samhället).
Terapi behöver inte vara att det är något som är ”sjukt”, utan terapi kommer från service, behandling och tillsyn. Argumentet som jag gör här underbygger en möjlighet för socioterapi, som flera sociologer stänger dörren för när de pratar brett om teraupetiseringens negativa konsekvenser. Felterapeutisering, övertereaputisering eller psykoterapuetisering gör att man kan prata om en mer lämpligare terapiform. Det kan också hantera Reiffs påstående om att social teori har terapeutiska mål, i att läka ett sjukt samhälle, och ska ge olika tekniker till subjekt som tar del av den (Reiff, 2006). Sociologer i kritiken av psykiatri och psykiatriseringen pratar inte om generell kritik av ”iatri” alltså grekiska för läkekonst, förutom Illich. Det öppnar upp för att ha en praktik runt begreppet socioatri, men här har Nikolas Rose exempelvis tyckt det vara bättre att prata om social psykiatri (2019). Socioatri skulle mycket väl kunna vara något som behövs utvecklas lika mycket som socioterapi.
Ett annat argument är att socioterapi inte behövs på grund av att psykoterapi är så framgångsrikt. Här nedan kommer jag lista olika argument för att psykoterapi är tillräckligt, bra som efteråt bemöts.
De brister som finns är inte på grund av psykoterapi i sig utan det är på grund av bristande resurser och dåliga utövare. Forskning finns på plats, som stärks för varje år. Det finns hundratals olika terapiformer anpassade för olika patientgrupper. KBT är den terapiform som forskats på mest och har robust stöd, speciellt för lätt och medelsvåra besvär där den sociala situationen inte är så problemfylld. KBT har samtidigt brister i att det inte hjälper alla, därför finns det olika terapiformer som forskas på som har ännu bättre effekter, exempelvis välbefinnande terapi och meta-kognitiv terapi. Psykoterapier stöds också av att psykofarmaka har positiv effekt, även om det finns diskussion hur mycket som är placebo och inte i exempelvis antidepressiv psykofarmaka. Psykoterapi tar dessutom in det sociala på avvägt sätt. Det sociala tas också in i alla psykologiska perspektiv på olika sätt: relationer, familjen, konflikter på arbetsplatsen, problemlösning i det sociala, stöd att kommunicera bättre, ändra föreställningar och antaganden om andra människor som är i vägen för att förstå dem bättre, psykoedukation för att förstå andra människor bättre och som man kan träna med psykoterapeuten. Socialitet på recept är en rätt utbredd praktik i vården som att gå med i kör, att springa, att jobba volontärt är exempel på olika socialiteter man går med i. Psykologi har också väldigt mycket forskning om hur det sociala påverkar människor. Psykoterapi ser även samhällsengagemang som något positivt, inom ACT så är till och med samhällsengagemang något som aktivt uppmuntras. Problemet är inte psykoterapi i sig, utan det är snarare än brist på psykoterapi och psykoedukation i samhället, om det spreds mer i förebyggande syfte skulle mental ohälsa minska. Psykiatri har en historia som är mörk, men modern psykiatri som är evidensbaserad med goda resurser tillsammans med psykiatriska team får bättre resultat. Psykiatrin utgår från bio-psyko-social modell som gör att man får en helhet att utgå ifrån som bygger på att det finns inflytelserika modeller om exempelvis ångestsyndrom som tar in sociala, biologiska och psykologiska aspekter. Diagnossystemet är inte perfekt och är inte slutgiltiga sanningar, men det är goda verktyg för att fånga olika former av ohälsa, sjukdomar och störningar.
I korthet kan alla dessa påståenden om psykoterapins och psykiatrins i grunden positiva bidrag ifrågasättas (vilket jag gör mer utförligt i avsnitt 3.10). En sammanfattning av detta avsnitt lyder att psykoterapi, psykiatri och psykologi befinner sig i en forskningskris enligt även flera forskare inom psykologi (Scull, 2022). Det finns stora brister i att förlita sig på kvasi-experiment som i princip gör dubbelblindhet omöjligt som gör att effekter ofta överskattas (Scull, 2022). Psykiatriska diagnoser lider av bristande validitet i flera dimensioner (Scull, 2022) och sättet som nya diagnoser beslutas om är genom kommittéer som brister i vetenskaplighet. Psykiatri har ett för stort fokus på biologiska förklaringar (Scull, 2022, Rose, 2019). Evidensbaserad terapi är inte så evidensbaserad som namnet försöker gälla.
Ett argument mot att sociologer ska befatta sig med kliniskt arbete kom på 1960-talet från Thomas Berger som menade att detta är socialt arbetes roll inte sociologers (Wan & Wan, 2020, 66). Denna idé har varit förhärskande och är en viktig faktor till att den sociologiska grenen av socialt arbete är väldigt liten och finns främst inom kritiskt socialt arbete (Webb, 2019, Payne, 2015). Sociologers ointresse för socialt arbete har lett vad som något svepande benämnt som en ”sociologisk blindhet” inom socialt arbete (Wan & Wan, 2020). Inom socialt arbete är det psykologi som har blivit den största vetenskapliga inputen på grund av att psykologi har utvecklat koncept och mätmetoder för att påverka beteenden något som inte sociologi har ”ens försökt utveckla” (Wan & Wan, 2020). Den sociologi som social arbetare lär sig om är oftast på en för abstrakt nivå och på makronivå utan tydliga verktyg för förändringar på mikronivå (Wan & Wan, 2020). Tittar man på grundutbildningar i socialt arbete så är det en liten kort kurs i ren sociologi med på Stockholms universitet exempelvis. Sedan kommer viss sociologi in säkert i två kurser om välfärdsstaten. Flera böcker som lär ut om socialt arbete har en psykologisk betoning. Detta har andra diskuterat också tidigare. Alltså verkar Bergers argument att socialt arbete skulle sköta den praktiska delen inte fallit ut i praktiken just på grund av sociologers avståndstagande.
Diskussionen om sociologers roll och vad fokus i forskning bör ligga har varit pågående under 1900-talet med exempelvis Seymour Martin Lipset som menade att sociologins ”moraliska” era var över och på 1960-talet hade ett mer vetenskapligt paradigm etablerats (Burawoy, 2004, Kalleberg, 2005, 2012).
De roller som sociologer intar är i princip uteslutande som forskare, lärare, offentlig intellektuell och policyexpert (Kalleberg, 2012). Burawoy delar upp sociologisk kunskap i fyra former: professionell, kritisk, policy och offentlig (public) (2004). Burawoy menar att sociologi har gått från att försöka vara med och påverka och förändra samhället, till att idag vara med och bevara det (Burawoy, 2004). Burawoy argumenterar för att ”offentlig sociologi” (eng public sociology) är av vikt och att det finns olika sätt att göra offentlig sociologi och vilka delar av offentligheten man når. Burawoy nämner inte klinisk sociologi, men som skulle kunna ses som ett sätt informera och informeras av de olika kunskapsformer som Burawoy föreslår. Intressant menar Buroway att de olika kunskapsformerna kan vara integrerade och harmoni, eller exkluderande och mot varandra (2004). Socioterapi har potentialen att bli en form av integration av de fyra kunskapsformerna som kan vara viktigt och kunna stödja ett öppet ”sökande” efter det goda livet som Savage föreslagit som sociologi ska delta i (Savage, 2021, 321). Klinisk sociologi och socioterapi skulle skapa en ny form av professionell kunskap som är mer applicerad på mikronivå. Den terapeutiska inramningen av sociologi skulle bli ett annat sätt att sprida sociologi i offentligheten. Socioterapi skulle dessutom kunna ha policyeffekter speciellt inom ”mental hälsa”, vård och omsorg, eftersom ett alternativ tydliggörs mer. Kritisk sociologi skulle behövas i socioterapi för att den inte skulle bli ännu en klinisk blick med en hybris i sin interventionism.
Mycket av tidig sociologi var väldigt drivet av reformer (Trost & Levin, 2010). Jane Addams som idag räknas till en av sociologins klassiker och även forskning inom socialt arbete. Hon och flera andra jobbade vid settlementet Hull House där andra sociologer som Kelly, Beckinridge, Thomas, Mead, Dewey Cooley, Mead etc också verkade vid (Trost & Levin, 2010). Vissa ville beskriva detta som ett ”sociologiskt laboratorium”, den tidens aktionsforskning (Trost & Levin, 2010). Men laboratorium leder tankarna fel för att det som skedde skulle vara i ett jämlikt förhållande med de människor som var i Hull House med fokus på att ge hjälp till självhjälp (Trost & Levin, 2010). Fokuset riktades mot applicerad sociologisk forskning som var väldigt nära till handling, där man undersökte arbetares villkor, dokumentera grannars problem, startade organisationer, drev kampanjer, lobbyverksamhet, undervisa fattiga invandrare, barndaghem klubbar för ungdomar som sport, litteratur och diskussioner (Trost & Levin, 2010). Vid en kris kunde man komma dit till exempel barn som blivit utkastade av sina föräldrar (Trost & Levin, 2010). Man var med i strejker och andra aktioner och Addams var engagerad i kvinnlig rösträtt (Trost & Levin, 2010). Man kom på lösningar för boende åt kvinnor, i 6 lägenheter bodde 50 medlemmar. Man sa nej till donationer från till exempel ”smutsiga pengar” (Trost & Levin, 2010). Addams hade en experimentell ansats till verkligheten, som var att testa och se vad som händer och sen anpassa sin handling efter det (Trost & Levin, 2010). Dörrarna var aldrig låsta men grannarna var till en början misstänksamma. Addams gillade inte begrepp som fall, klienter eller patienter (Trost & Levin, 2010), utan personer hon mötte var hennes grannar, hon var en del av samhället och grannskapet, försökte göra sociologi mer närvarande i stället för instängd i akademin, som är den trenden som skett sen dess. Settlement-rörelsen blev en föregångare till socialt arbete. Addams syn var att samhället var sjukt inte människan, symptomen i individen uppstod ur samhället (Trost & Levin, 2010). Hull House anda är något som skulle kunna återupplivas. Hull House andan skulle vara en motvikt mot vad jag argumenterat för är ett ensidigt policybias inom sociologi. Dock skulle man kunna då invända att Jane Addams är en sociolog som i sin praktik inte kan ses som socioterapeut, det var ingen terapi, utan det var mer att ordna det sociala interaktioner och livet i grannskapen. Det var inte behovet av terapi som var där i Hull House, utan bara ett drägligare liv med möjligheter och stöd. Det är därför ett misstag att kalla detta för terapeutiska praktiker. Här blir det dock en fråga om vad som menas med ”terapeutiska praktiker”. Har man bestämt att det är vad som sker mellan en terapeut och en klient eller patient var det inte det som Addams gjorde. Men med tanke på den trend av ”socialt på recept” (social prescribing) så är det vanligt antagande att se det sociala och lokalsamhället ha terapeutiska och läkande kvaliteter.
Ett annat argument pekar på risken för psykologisering, behaviorisering och individualisering genom socioterapi. Socioterapi blir då en ofrivillig trojansk häst.
Risken för en psykologisering, där socioterapi blir som en trojansk häst skulle kunna vara en farhåga för den som ser hot mot sociologins varande om närmande till andra forskningsfälts görs. Det finns redan en kritik mot behavioriseringen av sociologi, där sociologin blir bara ett att se mellan belöningar och bestraffningar på individuell nivå (King, 2019).
En viktig debatt som pågått inom klinisk sociologi fältet är var gränsen går till psykologi. Typisk är att inleda diskussionen med Durkheims syn på att sociologi fokuserar på ”sociala fakta” men samtidigt peka på att Durkheim också faktiskt gav plats för det psykologiska som en del av analysen. Mest känt är hans diskussion om upplevelsen och känslan av ”kollektiv upprymdhet”. Durkheim skriver ”the study of psychic-sociologic phenomena is not a simple annex of sociology; it is the substance itself” (Durkheim, 1885). Kultursociologi har tagit in psykologisk forskning (Dimaggio, 1997). Andra exempel när det psykologiska tagits in är till exempel genom marxist-freudianerna som Marcuse. King argumenterar för att Randall Collins är ett exempel på en sociolog som håller kvar det sociologiska. Socioterapi skulle behöva insistera på att det är den sociala situationen som skapar individen efter exempelvis Collins och inte inkorporera en individualisering, psykologiserad eller behavioristisk syn på människan (King, 2019). Socioterapi skulle behöva utgå från antaganden om människan som gör det tydligt att det sociala är grunden till förändring. Det antagandet är att individen har distribuerad, varierad, begränsad agens, kognition och projektivitet (Mische, 2009, Bennet, 2010, Callon, 2021, Simon 1957, Chalmers & Clark, 1998, Berglund, 2026). Agens antas alltså finnas, man är alltså inte ett offer för en specifik socialitet, utan terapeuten kan guida och upptäcka med klienten hur man kan förhålla sig till olika socialiteter på ett nytt sätt som är sociologiskt informerat.
Socioterapi skulle som det varit hittills riskerat fortsätta att vara en kuriositet inom sociologi och inte göra något större avtryck på resten av samhällets praktiker och modeller för hälsa och sjukdom. I stället för att bygga upp ett eget forskningsprogram är det bättre att ändra redan existerande forskningsprogram inifrån. Det görs också redan genom socialpsykiatri och social medicin.
Att försöka ändra redan existerande forskningskomplex är en strategi, men detta motsäger inte att det samtidigt går att bygga ett eget alternativ. Det skulle göra att sociologer har ett område där de har lättare att känna sig hemma, där deras teorier inte ses som ”alternativa” eller behöver ha ordet ”social” innan för att signalera att det sociala in. Att ha ett starkt forskningsprogram runt socioterapi gör att man kan från början bygga upp axiomer som är mer i harmoni med de antagande som görs inom sociologi.
Det är visserligen sant att det finns en del forskning, men den är för det första väldigt tunna i jämförelse med det enorma forskningsprogrammet runt psykoterapi. Sedan är ett problem att de olika subfälten som berör socioterapi är små i sig och inte pratar med varandra. Det finns inga vetenskapliga tidskrifter som driver detta explicit men forskning sker ändå i olika fält som är delvis isolerade från varandra. Dessa fält skulle tillsammans kunna vara en del av ett tydligare forskningsprogram där fälten som har tydlig koppling till sociologi inkorporeras: medicinisk sociologi, social psykiatri, social epidemiologi, social medicin, hälsosociologi, galenstudier, psykosociala studier, socialt arbete och mest relevant kritiskt socialt arbete. Det finns även psykologer som har tryckt på det sociala och politiska aspekterna av terapi som behöver talas med tydligare som kan inkorporeras under socioterapins forskningsprogram: kritisk/radikal psykologi, community psykologi, social materalistisk psykologi och klinisk socialpsykologi.
Vidare kan mot-argument lyftas att de som kallar sig kliniska sociologer och praktiserar redan, inte bidrar med något särskilt till sociologi utan är närmast att beskriva som en kuriositet som inte har något att göra med vad sociologi handlar om i stort.
Detta är inte något naturligt utan ett utfall av en viss tradition inom sociologi som fält, där man tagit avstånd från en klinisk praktisk roll. Det är intressant att psykologi som fält skulle varit mycket mindre utan alla olika psykoterapier. Forskningen på terapin har för samhället gjort psykologi uppfattats som användbart och har gett psykologi dess framskjutna roll som vetenskapligt fält i samhället. Inom psykologi har det funnits en självklarhet att man försöker bidra till att resultaten används på något sätt. Detta är egentligen inte något som sociologer motsäger sig, men det har blivit det praktiska resultatet i att ensidigt förlita sig på att påverka genom policy.
Vissa skulle kunna invända att metoder som skulle behöva användas för att studera och utveckla ett forskningsprogram är frånkopplade sociologins medologiska tradition som är datainsamling genom intervjuer, observationer, textanalys och enkäter. Sociologin har generellt inte gjort interventioner, utan bygger sina teorier på att betrakta samhället på olika sätt, men inte ingripa i det. Psykologin har troligen haft terapier som en resurs i att kunna få mer förståelse över om tankar inom psykologi har bäring. Dessa kvasi-experiment har varit en resurs tillsammans med experiment. Hur mycket det har varit en resurs är det debatt om med, där det finns kritik att man överskattar kraften i kvasi-experimenten (Moloney, 2013). Det finns stora problem med dubbelblinda experiment som skulle bli samma problem i sociologi. Sociologi håller sig borta från experiment av en anledning. Ett potentiellt tillhörande argument, om sociologi börjar ta in dessa metoder kommer sociologins särprägel att minska som kommer att minska sociologins styrka som akademiskt fält.
Bland de sociologiska metoderna finns det aversion mot interventioner. Det finns dock viktigt undantag i aktionsforskning. Det finns som redan nämnt sociologer som jobbat mer applicerat även på mikronivå som exempelvis Jane Addams. Det som Addams gjorde skulle kunna systematiseras.
Vidare så sker det förändringar inom akademiska fält. Sociologi har blivit mer empiriskt tung, exempelvis genom nätverksanalys som använder sig av datorkraft. Det går att jämföra med fältet ekonomi som tagit in nya metoder som är experiment både i labb, ”naturliga experiment” och random controlled trials på samhällelig nivå med pionjärerna Vernon Smith, Daniel Kahneman, Richard Thaler, Ester Duflo, Joshua Angrist som tilldelas nobelpris i ekonomi. Sociologi skulle också kunna ta in nya metoder för att stärkas som disciplin. Särarten i sociologins metoder skulle kanske minska men det skulle inte behöva göra att sociologiska teorier och antaganden skulle försvinna.
En annan viktig risk att ta hänsyn till är risken för (över)förenkling av sociologi. Vulgärsociologi skulle kunna spridas, till exempel bli inkorporerad av new age diskurser eller självhjälpsdiskurser. Socioterapi skulle riskera att vara avpolitiserande och instrumentialiserande genom att exempelvis det sociala blir sett som något som ska användas för att bli friskare. Exempelvis skulle sociologi kunna bli mer manualiserad och formaliserad som psykologi många gånger är i psykoterapi. Den skulle också troligen instrumentialiseras genom att inkorporeras i ett effektivitetstänk, som gör att socioterapi skulle gå samma öde till mötes som psykoterapi i vissa fall. Detta skulle dock vara onödigt fatalistiskt att tänka men är en risk som man behöver se upp med. Socioterapi är då bättre placerad för att motstå en instrumentialisering på detta sätt på grund av den arsenal av insikter som finns över just sådana processer.
En förenkling av sociologi är något som inte behöver bara ses som ett problem. Zetterberg efterfrågade förenklingar av sociologi för länge sedan (Wan & Wan, 2020), något som inte har hörsammats, förutom i några få undantag. Förenkling är nog något man behöver gå med på om man vill att sociologiskt medvetande, fantasi eller blick ska sprida sig genom samhället och kunna konkurrera med ekonomiskt och psykologiskt medvetande som står så starkt. Sociologi kan få finnas på olika nivåer, en förenklad variant och mer komplicerad på forskningsnivå.
Detta skulle kunna leda till en förenkling av sociologi som gör att den kritiska potentialen kan gå förlorad liksom hände med den ”artistiska kritiken” som inkorporerades i den nya andan av kapitalism (Boltanski & Chipello, 2007). Man skulle behöva göra en analys över hur man skulle kunna undvika att kritik bara leder till upplyst falskt medvetande och nya former av exploatering. Jag menar att den här kritiken är befogad speciellt om man granskar den forskning som redan gjorts inom klinisk sociologi. Där tycks det flera gånger att de större processerna och den kritiska ansatsen försvinner i stället blir det väldigt fokuserad på mikrosociologi med slutresultatet att det man gör är samma som i psykoterapi fast man använder begrepp som exempelvis känsloregler hämtat från Hochschilds arbete. Då försvinner Hochschilds kritiska udd kring att dessa känsloregler kan leda till exempel att vi känner en alienation när känslor och personlighet kommodifieras i olika kontexter.
Ett annat argument som har riktats mot psykoterapi skulle kunna riktas mot socioterapi. En övertro till ”the talking cure” (Moloney, 2013) skulle kunna bli relevant om socioterapi stannar vid att prata och inte skapar övningar, praktiker och system för att bättre skapa handlingar som förändrar det sociala för personen så att det terapeutiska i det sociala används. Slutligen skulle vi kunna hamna i en situation där man kan prata om ”sociobable” precis som man idag kan prata om ”psychobable” (Briers, 2012).
Ett annat argument är kritik mot ansatsen att sociologi ska vara problemlösande eller försöka bygga klokskap i samhället. Sociologi bör antingen vara positivistisk eller tolkande, med den ontologin följer att sociologi bör har ett visst avståndstagande till att aktivt intervera i samhället.
Fronetisk samhällsvetenskap och fronetisk sociologi är ett nytt paradigm som är en mellanväg av en positivitisk och tolkande sociologi. Målet med fronetisk sociologi är att öka fronesis elller den pratiska visdomen i samhället (Flygbjerg, 2001). Det är ett nytt paradigm som är problem och praktiskt orienterat som ändrar om hela sociologin i att den alltid bör betraktas som offentlig sociologi (Flybjerg, 2008). Socioterapi som forskningsprogram som har fronetisk sociologi som ontologisk grund skulle kunna genom socioterapi ses öka den samhälleliga klokskapen i mötet med klienter.
Slutligen skulle det nuvarande ointresset från sociologer skvallra om att det inte är av större intresse. Jag tar med detta argument även fast det är ett felslut – ad populum i att majoriteten har rätt. Det är troligen så att en socialisering sker under utbildning där det är få som inte ens stöter på klinisk sociologi. Det är knappt någon som vet om klinisk sociologi som fält bland sociologer i Sverige. En studie gjordes där man studerade vad effekterna blev på sociologistudenter om det fick en kurs i klinisk sociologi (Wan & Wan, 2020). En effekt var att eleverna tyckte att sociologi blev mer konkret. Det finns alltså pedagogiska vinster att inkludera klinisk sociologi i utbildningen, för det skapar en större förståelse och flexibilitet att jobba med koncept, teorier och modeller från sociologi applicerade på olika nivåer.