Sociologisering av psykiatriska diagnoser, alltså att undersöka psykiatriska diagnoser utifrån ett sociologiskt perspektiv är något som gjorts av flera sociologer (ex Rose, 1999, Paulsen, 2020, Scheff, 1999, Illouz, 2013). Att ha det som ett alternativ är troligen bra, eftersom vissa av dessa begrepp vet personer om och som blivit viktiga på grund av psykologins historiska dominans inom terapi och tänkande om oss själva. Att helt byta ut till en ny begreppsapparat skulle för vissa personer skapa onödigt stort motstånd och som missar potentialen i att tänka ur ett sociologiskt perspektiv.
Kulturell psykiatri finns redan som fält som betraktar vissa diagnoser som ”kulturbundna” som är en del av medicinsk antropologi, som är i kontrast till att de flesta psykiatriker tenderar åt universalism, men på sistone har en viss grad kulturell känslighet kommit in (Morrall, 2018, 143). Sociologisering av psykiatriska diagnoser är också en trend som växer starkare allmänt med synteser mellan neurologi och sociala vetenskapen exempelvis inom ”social neuroscience” (Morall, 2018, 183, 185). Nikolas Rose tillsammans med David Armstrong är de mest ansedda sociologerna som argumenterat för en syntes mellan psykiatri baserad på neurologi och sociolog som kallats för social psykiatri (Morall, 2018, 184). Det finns samtidigt ett generellt motstånd inom sociologi mot att ta in genetiska och neurologiska komponenter på grund att de för mycket kan biologisera och reifiera socialt skapade tillstånd och fenomen (Turner, mfl, 2017).
Ett centralt problem med en sociologisering av psykiatriska diagnoser är att man utgår från diagnoser som har stora problem med vetenskaplighet, validitetet och reliabilitet (Scull, 2022). Det skulle göra att socioanalys skulle byggas på en instabil grund som inte är önskvärd.
De sociologiseringar som ändå gjorts har ändå varit fruktbart för att bättre förstå samhället vi lever i och de tillstånd vi säger oss befinna oss. Den sociologiska blicken applicerad på psykiatriska diagnoser blir ett sätt att motstå den psykiatriska hegemonin (Cohen, 2016).