Känslor upplevs i kroppen och kan vara djupt personliga. Det hindrar inte att de också har en social sida. Människor lär sig vad som förväntas kännas i olika situationer, hur starkt känslan får märkas, hur länge den anses rimlig och vilka uttryck som omgivningen godtar. Arbetsplatser, familjer, vänskaper, religiösa sammanhang och offentliga institutioner ordnar känslor på olika sätt. En sociologisk analys ersätter inte den enskildes upplevelse. Den undersöker vilka relationer, regler och arbetskrav som omger upplevelsen.
Arlie Russell Hochschilds forskning gör det möjligt att skilja mellan känslan, uttrycket och de sociala förväntningarna på känslan. Thomas Scheff visar hur skam kan förstås i relation till det sociala bandet mellan människor. Joan Tronto behandlar omsorg som en social praktik som kräver uppmärksamhet, ansvar, kunnigt utförande och lyhördhet för den som tar emot omsorgen. Tillsammans gör dessa perspektiv det möjligt att se att känslor inte bara händer inom en person. De formas, tolkas och hanteras i relationer där ansvar och resurser är ojämnt fördelade.
Känslan, uttrycket och situationen
Det behövs först en åtskillnad mellan tre saker. En känsla är det som personen upplever, till exempel glädje, irritation, oro eller skam. Ett känslouttryck är det som andra kan uppfatta genom ord, röst, ansikte, kroppshållning eller handling. En känsloregel är en social föreställning om vad en person bör känna eller visa i en viss situation. De tre kan sammanfalla, men de behöver inte göra det. En människa kan känna oro, visa lugn och samtidigt uppfatta att situationen kräver entusiasm.
Denna åtskillnad gör analysen mer precis. Om en person ler i ett möte säger leendet inte säkert vad personen känner. Det kan vara ett spontant uttryck, ett medvetet sätt att skydda samarbetet eller ett krav som följer med rollen. På samma sätt visar en stark känsla inte ensam vad som har orsakat den. För att förstå känslans sociala sida behöver man undersöka situationen, relationen, det som stod på spel och de regler som gjorde vissa reaktioner rimliga och andra svåra.
Känsloregler är ofta underförstådda. De blir särskilt synliga när någon bryter mot dem. Den som inte visar sorg vid en begravning, inte verkar glad över en befordran eller visar ilska i en situation där lugn förväntas kan möta frågor, avståndstagande eller krav på förklaring. Reaktionen riktas då inte enbart mot beteendet. Den uttrycker också en bedömning av hur personen borde vara känslomässigt orienterad i situationen.
Skilj känslan från känsloregeln
Syftet är att urskilja vad som kändes, vad som visades och vad situationen krävde.
1. Välj en återkommande och hanterbar situation där du märker en tydlig känslomässig förväntan.
2. Skriv ned vad du faktiskt kände före, under och efter situationen. Använd så konkreta känsloord som möjligt.
3. Beskriv vad du visade för andra genom ord, tonfall och handling.
4. Formulera den regel som tycks ha gällt: vad borde du känna, hur mycket och hur länge?
5. Notera vem eller vad som bar upp regeln: andra personers reaktioner, en yrkesroll, en vana eller en uttrycklig bestämmelse.
Efteråt: Behåll skillnaden mellan upplevelse, uttryck och regel. Den gör det möjligt att undersöka situationen utan att döma känslan som rätt eller fel.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Välj inte en händelse som är så överväldigande att antecknandet ökar belastningen. Övningen är en sociologisk observation och ersätter inte stöd vid akut psykisk ohälsa.
Känsloarbete och emotionellt lönearbete
Hochschild använder begreppet känsloarbete för de försök människor gör att påverka vad de känner eller hur de uttrycker en känsla. Det kan ske i privatlivet: någon försöker dämpa sin irritation före ett samtal, väcka entusiasm inför en familjehögtid eller hålla tillbaka sin oro för att inte belasta en närstående. Känsloarbete betyder alltså inte att känslan är falsk. Begreppet riktar uppmärksamheten mot arbetet med att anpassa känsla och uttryck till en situation.
När samma slags arbete utförs som en del av en avlönad roll och styrs av arbetsgivarens krav talar Hochschild om emotionellt lönearbete. En flygvärdinna, vårdanställd, lärare, försäljare eller handläggare kan förväntas inge trygghet, tålamod eller vänlighet även när arbetsvillkoren väcker andra känslor. Organisationen påverkar då inte bara vilka arbetsuppgifter som ska utföras. Den gör även anspråk på hur arbetstagaren ska framträda känslomässigt inför passageraren, patienten, eleven, kunden eller medborgaren.
Skillnaden mellan känsloarbete och emotionellt lönearbete handlar därför inte om att det ena är äkta och det andra falskt. Den handlar om relationen till lön, arbetsledning och organisatoriska krav. I det avlönade arbetet kan ett känslouttryck vara en del av det som säljs och kontrolleras. Det får betydelse för vem som bär kostnaden när kravet är svårt att uppfylla och för vilka möjligheter arbetstagaren har att påverka villkoren.
Hochschild skiljer också mellan ytligt och djupt agerande. Vid ytligt agerande försöker personen främst förändra det synliga uttrycket. Vid djupt agerande försöker personen påverka själva känslan, exempelvis genom att tolka situationen på ett sätt som gör den förväntade vänligheten lättare att känna. Båda formerna kräver arbete. Djupt agerande är inte automatiskt bättre, eftersom även det kan innebära att organisationens krav får stor tillgång till personens inre liv.
Gör en avgränsad emotionsanalys
Syftet är att undersöka en känsla som del av en konkret social situation.
1. Välj en känsla som återkommer i en bestämd situation under en vecka.
2. Anteckna vilka personer, roller och praktiska villkor som finns i situationen när känslan uppstår.
3. Skriv vad som tycks stå på spel: tillhörighet, anseende, trygghet, kontroll, omsorg eller något annat som kan anges konkret.
4. Notera vilken känsloregel som gäller och hur du fick kännedom om den.
5. Avsluta med en sociologisk formulering som binder samman känslan med situationen utan att göra känslan till hela din identitet.
Efteråt: En användbar formulering anger både den personliga erfarenheten och de sociala villkoren: vad du känner, i vilken relation och under vilka krav.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Avgränsa till en situation som går att observera utan att du behöver återuppleva en traumatisk händelse.
Kartlägg känsloarbetets kostnader
Syftet är att göra det känslomässiga arbete som en roll kräver synligt.
1. Välj en arbetsuppgift eller omsorgsuppgift där ett särskilt känslouttryck förväntas.
2. Beskriv vilket uttryck som krävs och om kravet är uttalat eller underförstått.
3. Notera vad du gör för att framkalla, förstärka, dämpa eller dölja en känsla.
4. Anteckna kostnader i tid, koncentration, kroppslig anspänning och återhämtning.
5. Undersök om kostnaden kan påverkas genom bemanning, pauser, tydligare mandat, stöd eller en förändrad fördelning av uppgiften.
Efteråt: Skilj mellan personens förmåga att utföra känsloarbetet och organisationens ansvar för villkoren. Hög skicklighet gör inte ett ohållbart krav rimligt.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd inte kartläggningen för att bedöma kollegors känslor på avstånd. Utgå från ditt eget arbete eller från sådant andra uttryckligen har beskrivit.
Skillnader mellan känsla, uttryck och krav
Emotionell dissonans betecknar en varaktig eller betydelsefull skillnad mellan det en person känner, det personen visar och det som rollen kräver. En tillfällig skillnad behöver inte vara skadlig. Socialt samspel förutsätter ofta att människor kan reglera sina uttryck. Problemet blir tydligare när skillnaden är återkommande, när handlingsutrymmet är litet och när personen måste bära följderna utan tillräcklig återhämtning eller möjlighet att påverka kravet.
En sociologisk förklaring stannar därför inte vid att personen behöver bli bättre på att hantera sina känslor. Den frågar vem som formulerar kravet, vem som gynnas av det, vilka resurser som finns för att uppfylla det och vilka konsekvenser som följer om personen avviker. På en arbetsplats kan samma krav vara mindre belastande för den som har större kontroll över tempo, pauser och kundkontakt än för den som granskas kontinuerligt och saknar möjlighet att lämna situationen.
Undersök emotionell dissonans
Syftet är att avgöra om en känslomässig belastning främst finns i en enskild händelse eller i ett återkommande rollkrav.
1. Välj en avgränsad situation där känslan, uttrycket och förväntningen inte sammanföll.
2. Beskriv skillnaden mellan dessa tre led utan att förklara den med personlighet.
3. Notera hur ofta situationen upprepas och vilket handlingsutrymme du har i den.
4. Skriv vilka omedelbara och senare kostnader som uppstår.
5. Ange en förändring på rätt nivå: ett eget val, en överenskommelse med andra eller en organisatorisk förändring.
Efteråt: Formuleringen ska visa var kravet finns. Den ska inte göra all anpassning till den enskildes ansvar.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Om situationen präglas av hot, repressalier eller starkt beroende bör förändringsförsök inte göras utan säkert stöd.
Förhandla om en känsloregel
Syftet är att pröva om en underförstådd känslomässig förväntan kan göras synlig och mer rimlig.
1. Välj en låg-risk-situation där du har tillräckligt handlingsutrymme.
2. Formulera neutralt vilken känsloregel du uppfattar, exempelvis att oro inte får märkas eller att entusiasm alltid måste visas.
3. Beskriv den konkreta kostnaden utan att tillskriva andra dolda motiv.
4. Föreslå en avgränsad ändring i uttryck, tempo, ansvar eller återhämtning.
5. Följ upp vad som faktiskt förändrades och vad som fortfarande kräver en gemensam eller organisatorisk lösning.
Efteråt: Ett uteblivet resultat visar inte att du uttryckte dig fel. Det kan visa att regeln stöds av en maktordning som inte kan förändras genom ett enskilt samtal.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Gör inte övningen i en relation där invändningar kan leda till våld, hot eller allvarliga repressalier.
Skam och det sociala bandet
Thomas Scheff placerar skam i relationen mellan människan och det sociala bandet. Skam kan uppstå när en person uppfattar att bandet till andra är hotat, att hon har förlorat anseende eller att hon betraktas på ett nedvärderande sätt. Begreppet omfattar hos Scheff inte bara den känsla som uttryckligen kallas skam. Det kan också omfatta förlägenhet, förödmjukelse och en smärtsam medvetenhet om hur man framstår inför andra.
Det sociala bandet är inte en känsla av ständig närhet. Det är den relationella förbindelse som gör ömsesidigt erkännande och samordning möjliga. Ett band kan vara stabilt trots oenighet, och det kan vara hotat även när ingen säger det öppet. Tecken kan vara att en person tappar rätten att tala, blir föremål för förakt, måste gömma en viktig del av sin situation eller inte längre räknar med ett respektfullt svar.
Skam blir ofta svår att analysera eftersom den kan döljas, förnekas eller snabbt övergå i andra reaktioner. Scheff uppmärksammar särskilt sekvenser där skam inte erkänns och i stället följs av ilska, angrepp eller ytterligare förödmjukelse. Detta är inte en regel om att ilska alltid döljer skam. Analysen kräver belägg i den konkreta händelsen: vad som sades, hur relationen förändrades och vilka tecken på hotat anseende eller tillhörighet som faktiskt fanns.
Att sociologisera skam betyder inte att förklara bort personens ansvar för sina handlingar. Det betyder att skilja känslan från den moraliska domen över hela personen och undersöka de sociala villkor som gav känslan dess kraft. En handling kan behöva gottgöras samtidigt som den förödmjukande ordning som omger personen behöver förändras. På motsvarande sätt kan en person ha behandlats orättvist även om hon ändå känner skam.
Följ skammens sociala sammanhang
Syftet är att undersöka skam som en reaktion på ett hot mot anseende, tillhörighet eller erkännande.
1. Välj en hanterbar händelse där du kände skam, förlägenhet eller förödmjukelse.
2. Beskriv vad som hände utan att sammanfatta dig själv som misslyckad eller felaktig.
3. Notera vilka personer eller grupper vars omdöme hade betydelse och vad du riskerade att förlora i deras ögon.
4. Undersök om det fanns en uttrycklig eller underförstådd norm som du uppfattades bryta mot.
5. Skriv vad som skulle krävas för att återställa respekt: egen gottgörelse, ett erkännande från andra eller en förändring av normen.
Efteråt: Skilj mellan ansvar för en konkret handling och en total dom över personen. Den skillnaden gör både ansvar och social analys tydligare.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Välj inte en händelse som du saknar tillräckligt stöd för att närma dig. Avbryt om övningen ökar stark självanklagelse.
Undersök en skam–ilska-sekvens
Syftet är att pröva om hotat anseende eller tillhörighet ingick i en konflikt.
1. Välj en avslutad och lågintensiv konflikt som går att beskriva i tidsordning.
2. Skriv vad som hände omedelbart före ilskan, med fokus på ord, handlingar och förändringar i relationen.
3. Notera eventuella tecken på förlägenhet, förödmjukelse, avvisande eller förlorad trovärdighet.
4. Skilj det du observerade från din tolkning av den andra personens känslor.
5. Formulera vad som hade kunnat minska hotet mot det sociala bandet utan att dölja själva sakfrågan.
Efteråt: Resultatet är en möjlig sociologisk tolkning, inte en säker diagnos av någon annans inre tillstånd.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd inte övningen för att konfrontera någon under pågående konflikt eller för att ursäkta hotfullt och kränkande beteende.
Lyssna efter hot mot det sociala bandet
Syftet är att öka känsligheten för hur respekt och tillhörighet uttrycks i ett samtal.
1. Välj ett vardagligt samtal där alla deltagare kan avstå och där ingen akut konflikt pågår.
2. Lyssna efter formuleringar som gäller att bli tagen på allvar, räknad med, trodd eller respekterad.
3. Notera hur deltagarna svarar: med bekräftelse, undvikande, rättelse, skämt eller avstånd.
4. Fråga, om det är lämpligt, vad personen behöver för att samtalet ska kunna fortsätta respektfullt.
5. Skriv efteråt vilken förändring i samspelet som stärkte eller försvagade det sociala bandet.
Efteråt: Målet är inte att tolka allt som skam utan att uppmärksamma de relationella villkor som gör ett sakligt samtal möjligt.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Observera inte människor i privata eller känsliga situationer utan deras vetskap. Avsluta om samtalet blir pressande.
Omsorg som social praktik
Omsorg beskrivs ofta som en personlig egenskap: vissa människor anses omtänksamma och andra mindre omtänksamma. Joan Tronto flyttar analysen från egenskapen till praktiken. Omsorg omfattar de handlingar genom vilka människor försöker upprätthålla, fortsätta och reparera den värld som gör livet möjligt. Den kan gälla en annan människa, en grupp, en gemensam miljö eller de materiella villkor som vardagen är beroende av.
I Trontos framställning kan omsorgsprocessen analyseras i fyra led. Det första är att uppmärksamma att ett omsorgsbehov finns. Det andra är att ta ansvar för att något görs. Det tredje är att faktiskt utföra omsorgen med tillräcklig kompetens. Det fjärde är att uppmärksamma hur mottagaren svarar och om omsorgen verkligen möter behovet. Leden hör samman, men de kan fördelas mellan olika personer och organisationer.
Uppmärksamhet är mer än en god avsikt. Ett behov kan förbises därför att den som har behovet saknar status, därför att arbetstempot inte lämnar tid för observation eller därför att institutionens kategorier inte fångar situationen. Ansvar betyder inte att en person ensam måste lösa allt. Det betyder att det finns ett bestämt åtagande att se till att omsorgen blir organiserad. Vem som får ta detta ansvar är en fråga om arbetsdelning och makt.
Kompetens avser att omsorgen måste utföras på ett sätt som faktiskt hjälper. God vilja räcker inte om uppgiften saknar tid, kunskap eller materiella resurser. Lyhördhet för mottagarens svar innebär samtidigt att den som tar emot omsorg inte behandlas som ett passivt föremål. Svaret kan visa att behovet har missförståtts, att hjälpen skapar nya beroenden eller att en annan form av stöd behövs.
De fyra leden gör det möjligt att se varför omsorg kan brista även när många människor anstränger sig. En organisation kan upptäcka ett behov men inte avsätta ansvar. En person kan få ansvar men sakna tid och kunskap. En insats kan utföras skickligt enligt en rutin men ändå missa mottagarens faktiska svar. Analysen riktar sig då mot förbindelserna mellan leden, inte bara mot en enskild persons vilja.
Omsorgsarbete blir dessutom ofta osynligt. Planering, påminnelser, samordning, känslomässig beredskap och uppföljning kan vara avgörande utan att räknas som det egentliga arbetet. När detta arbete inte benämns blir det svårt att fördela, ersätta eller ge tid åt. En sociologisk omsorgsanalys undersöker därför både de synliga handlingarna och den organisering som gör dem möjliga.
Gör en omsorgsanalys i fyra led
Syftet är att undersöka var en konkret omsorgsprocess fungerar och var den bryts.
1. Välj en avgränsad omsorgssituation som du känner väl och har rätt att beskriva.
2. Beskriv hur behovet uppmärksammas och vilka behov som riskerar att inte märkas.
3. Ange vem som tar ansvar för att en insats blir organiserad.
4. Beskriv vem som utför omsorgen och vilka kunskaper, tider och materiella resurser som krävs.
5. Undersök hur mottagarens svar tas emot och om insatsen ändras när svaret visar att något inte fungerar.
6. Markera det led där en liten, konkret förändring skulle kunna förbättra processen.
Efteråt: Håll isär att uppmärksamma, ta ansvar, utföra och svara på återkoppling. Då blir det synligt om ett ansvar har lagts på någon utan motsvarande resurser.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Respektera privatliv och sekretess. Beskriv inte identifierbara personers behov i material som ska delas.
Synliggör osynligt omsorgsarbete
Syftet är att göra planering, samordning och känslomässig beredskap möjliga att fördela.
1. Välj ett hushåll, en arbetsgrupp eller ett sammanhang där omsorgsuppgifter återkommer.
2. Lista både synliga uppgifter och förberedelser: att komma ihåg, kontrollera, planera, påminna och följa upp.
3. Anteckna vem som upptäcker behovet, vem som tar initiativ och vem som avslutar uppgiften.
4. Uppskatta tid, avbrott och beredskap under en begränsad period.
5. Diskutera en möjlig omfördelning av minst en uppgift och även ansvaret för att komma ihåg den.
Efteråt: En rättvisare fördelning kräver ofta att även initiativ, planering och uppföljning flyttas, inte bara det synliga utförandet.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd kartläggningen för att beskriva arbete, inte för att samla bevis mot en enskild person. Gemensam användning kräver att deltagarna känner till syftet.
Följ mottagarens svar
Syftet är att undersöka om en omsorgsinsats motsvarar det behov den avser att möta.
1. Välj en liten och återkommande insats där mottagaren kan ge ett frivilligt svar.
2. Beskriv vilket behov insatsen är tänkt att möta och vem som har formulerat behovet.
3. Fråga hur insatsen upplevs och vad som faktiskt blir lättare eller svårare.
4. Jämför svaret med den ursprungliga avsikten utan att försvara insatsen.
5. Ändra en avgränsad del och följ upp om resultatet blir bättre.
Efteråt: Lyhördhet innebär att mottagarens erfarenhet får påverka praktiken. Det betyder inte att en person ensam kan avgöra alla motstridiga behov.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Frågan får inte ställas så att mottagaren måste uttrycka tacksamhet eller riskerar att förlora nödvändigt stöd.
Välj ett avgränsat yttre omsorgsansvar
Syftet är att föra omsorg från privat känsla till en genomförbar social handling.
1. Identifiera ett omsorgsbehov i en förening, arbetsplats, grannskap eller annan gemenskap där du redan deltar.
2. Undersök vem som berörs och om behovet redan hanteras av någon.
3. Välj en liten uppgift med tydlig början, omfattning och avslutning.
4. Bestäm vilka resurser och vilket samtycke som behövs innan du agerar.
5. Genomför uppgiften och följ upp med de berörda om den var hjälpsam.
Efteråt: Omsorg är inte att göra sig ansvarig för allt. Ett tydligt avgränsat åtagande kan vara mer hållbart än ett obegränsat löfte.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Ta inte över professionellt ansvar som kräver särskild kompetens. Respektera ett nej och undvik insatser som skapar nya beroenden.
Känsloregler, skam och omsorg
Känsloregler visar vilka känslor och uttryck som förväntas. Scheffs analys visar hur hot mot anseende och tillhörighet kan ge skammen en särskild kraft. Trontos omsorgsperspektiv visar hur känslor måste förbindas med organiserat ansvar och kompetent handling. Perspektiven kan därför användas i följd: först urskiljs den känslomässiga regeln, sedan relationen som står på spel och därefter den omsorgspraktik eller institutionella förändring som kan behövas.
Denna följd förhindrar två förenklingar. Den första är att varje svår känsla görs till en brist hos individen. Den andra är att ett socialt problem anses löst så snart någon har visat empati. Empati kan vara viktig, men omsorg kräver också ansvar, tid, kunnande och lyhördhet. En användbar sociologisk formulering anger därför både vad som känns, vilken relation eller regel som formar känslan och var möjligheten till förändring finns.
Sammanför känsloregler, skam och omsorg
Syftet är att formulera en sammanhängande men avgränsad analys av en känslomässigt krävande situation.
1. Välj en situation som du redan har undersökt i en tidigare övning.
2. Ange känslan, uttrycket och den känsloregel som gäller.
3. Bedöm om anseende, tillhörighet eller erkännande i det sociala bandet står på spel.
4. Undersök om situationen också innehåller ett omsorgsbehov och hur ansvar, utförande och återkoppling är ordnade.
5. Formulera en förändring på den nivå där den faktiskt kan genomföras och ange vilka andra som behöver delta.
Efteråt: Syntesen ska inte innehålla fler begrepp än situationen behöver. Varje begrepp ska bidra med en bestämd iakttagelse.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Försök inte lösa en hotfull relation eller en allvarlig omsorgsbrist enbart genom en egen övning. Sök stöd på den nivå där ansvar och skydd finns.